Jag har precis varit iväg och simmat i en timma! Otroligt skönt att ha fått in det som rutin på söndagar, det ger mig tid att tänka, analysera och fokusera på annat. Precis vad jag behöver! Sköna är att jag inte ser det som träning, utan som en stund där jag får slappna av men samtidigt bli helt slut i kroppen! Nu ska jag städa lägenheten och köra en himla massa tvättar! Lyckades få tvättid mellan 14-22, så nu åker tusan allt in i maskinerna! 

Otto tycker det är varmt! Hans vinterpäls vill ju inte släppa helt, men jag ser nya strån som kommer, de är blanka och långa! Som hans päls var för 2 år sen innan han började med Gabapentin! Han har senaste 1,5 året haft päls som liknar ull; matt, strävt och tjockt packat. Använt Furminatorn för att få det att släppa lite, sakta men säkert verkar det ge med sig! Hoppas han slipper ha det så fruktansvärt varmt i sommar! Har mailat till SKK nyss också för att kolla om Otto får tävla som enögd, nu när han är helt medicinfri igen så är det ju bara det som hindrar oss (förutom våra 27 dagars karens tsom är kvar såklart)!

Grabbarna fick köra nosework igår! Svante tycker det är kul, kastar sig in i rummet där urvalsbanan är och luktar i burkarna. Han bjöd till och med på en liggmarkering igår! Otto tycker det är sådääär kul, bra tidsfördriv men kanske inte mycket mer än så. Jag vill plocka ut det med honom mer, placera möbeltassar på gräsklipparen, cyklar, bilarna och sånt! Utmana honom lite, jag tror han upplever att vi står och trampar på samma ställe just nu, vilket vi ju faktiskt gör! Urvalsbanan kommer fram varje gång vi kör.

Kan man vara lugn, lättad, orolig, tom och full med känslor på samma gång? Jag känner mig lite så just nu. Ottos ärr läker fint, det är lite utåtbuktande baktill men är inget som beror på var eller liknande, det är helt enkelt lös hud som kommer dra sig tillbaka och bli slät. Stygnen kommer försvinna av sig själva, just nu syns bara stygnen där huden buktar, men även de kommer försvinna inom några veckor. Ögonspecialisten ville inte göra något trycktest på det friska ögat, det ser så pass fint ut att det inte finns något som tyder på att det skulle behövas. Svullnaden är nere och han är inte längre röd. Hon lös och undersökte ögat ordentligt, det kändes bra att hon var noggrann och hon var väldigt tydlig också med vad hon tyckte och tänkte. Jag föredrar sådant mer än att linda in i tolkningsord, i såna här lägen vill man få raka svar.

Det som gör mig orolig och tom på samma gång är att ögonspecialisten såg förändringar på ögat som är kvar. Katarakt, ögonstarr Jag skulle hålla ett öga på det nu, det var inte djupt ner vilket är bra, men det kan ta tid innan det blossar ut mer liksom att det kan gå fort. Då menade hon på att han bör genomgå en ögonoperation för att sätta i en lins. Men det känns fel eftersom han bara har ett öga kvar, läkningen och processen kommer vara ortoligt tuff. Då känns det mer rätt att han den dagen har fått slagits färdigt med sin kropp. Men än så länge kämpar vi på med det vi har, så får framtiden visa den vill oss. Vi lever på i vårt piratliv så gott det går!

Idag är det lördag, i tisdags opererades Otto och i onsdags fick jag hämta hem honom. Han har varit pigg, bjudit in till lek, träning och sök. Igår kväll vid Let's Dance skrev mamma att hon hade så ont att hon bad mig köpa med något till henne så hon kunde tänka på annat, handlade p Ica och vi begav oss ut dit. Lyfte Otto vid mötet med Svante, han blir så glad av att se oss att han är klumpig. Det gick bra, jag körde lite agilityträning med Svante innan vi gick in och såg vidare på programmet. Svante blev trött, vilket gjorde att han inte busade och bråkade med Otto då, så det var en bra plan.

Idag skulle vi ha tävlat. I och med allt som hänt så blev det såklart inte så. På måndag ska vi till veterinären på återbesök och se om andra ögat är påverkat, jag hoppas inte det och jag kan inte se att vänstra ögat verkar påverkat som det är nu. 

Om vi ska tävla, och om vi får, så blir det någon med start i slutet på juli. Tror inte hans karens kommer gå ut försen 10 juni dessutom. Min pirat ska komma in i livet som enögd först innan vi ger oss ut också, så blir bra! Jag märker inte i hans rörelsemönster att han känner sig hindrad, han är inte met minsta osäker i vardagen men vill inte ha snabba rörelser mot huvudet. Tror det beror på att han är öm, men också för att avståndsbedömningen fortfarande är lite oklar. Det kommer snart!

Min älskade Otto, min hund och min bästa vän. I förra veckan drabbades Otto av ett irriterat öga. Då hans ögon drabbats av irritation förut behandlade jag som jag alltid gjort, med svalkande ögondroppar som ska hjälpa till att rena och lugna ögat och därefter avvakta för att se om det skulle avta. Under söndagen tyckte jag att Otto blev värre och bestämde mig för att uppsöka veterinär under måndagen. Han fick utskrivet smärtstillande droppar, tabletter samt antiinflammatoriska droppar. Under kvällen blev han mycket bättre och han var pigg och försökte inte längre blunda med ögat. Vi gav honom kvällens sista dos med ögondroppar 00:30 och gick sedan och la oss. På morgonen när jag vaknade hade Otto fått en böld på ögat. Efter samrådan med måndagens veterinär åkte vi in akut till Kumla. Efter undersökning visade det sig att det inte gick att rädda Ottos öga. Det fanns inget att göra, inget som heller kunde ha gjorts annorlunda för att ha räddat ögat. Men vi var tvungna att agera fort, för att det inte skulle spridas till det andra ögat.

Hur resonerar man här? Hur fattar man rätt beslut? När är man inte egoistisk?

Otto har efter tuffa år äntligen blivit bra i sin rygg och slipper medicin, vi har fått klarhet i hans allergi så han slipper kortisondoser och hans hjärta är stabilt och fint trots svagt blåsljud. Han är en glad, nyfiken och framåt hund som vill jobba och vara delaktig i allt som händer. Otto är en trygg individ som inte är rädd för omgivningar och främmande föremål. Han är en hund som glatt går in till veterinären trots allt han gått igenom och som kämpat mot allt som slagits emot honom. Han lyssnar bra på både röst och på teckenspråk, lös som kopplad. Jag känner honom utan och innan, som om vi vore en.

Som hans ägare och bästa vän har mitt mål alltid varit att se tills hans bästa. Jag skulle inte hålla honom kvar hos mig bara för att jag rent egoistiskt inte skulle klara mig utan honom. Men hans tomrum skulle självklart krossa mig. För att vara säker angående det egoistiska har jag alltid frågat veterinären jag mött om jag borde fatta ett annat beslut, men har alltid fått svaret ”Titta på honom, tycker du han ser klar ut? Det tycker inte jag!”. Hans hälsa har alltid gått först, både när det kommer till min ekonomi men också till mitt liv i övrigt. Det är jag som har skaffat honom, det är jag som valde ett liv med hund, då är det också min plikt att se till hans bästa och alltid erbjuda honom just det.

I oktober 2017 bestämde jag mig för att han skulle få somna in efter över ett år med rehab, han hade slutat kämpa och gnistan fanns inte där. Hans rygg hade tagit kål på honom. Efter mycket övertalning träffade jag Johan. Johan som genom en massageliknande behandling gav Otto en nystart. Jag fick hem en superdog samma dag, en hund som hoppade från kontinentalsängen om och om igen som om han inte kunde få nog av att vara smärtfri. Men igår hade inte Otto gett upp. Nu var inte ryggen i vägen, men ögat var. På vilka grunder skulle jag då avsluta hans liv, skulle jag kunna leva med att inte ha gett honom chansen – för att jag var, och är rädd, för vad andra ska tro och tycka? Vore inte det egoistiskt?

Otto var ”oförskämt pigg” enligt veterinären och sköterskan när jag hämtade honom idag. Svullen runt stygnen och andra ögat är stabilt vad vi kunnat se. Han knallade på och tog sig an världen som om han alltid varit enögd. Han fick komma ut på landet och gå sin runda lös som vanligt, jag såg ingen skillnad alls i hans rörelsemönster. Vi åkte hem, han sov i tre timmar och fick sen rastas igen. Sen kom min mamma på besök i två timmar. Han bjöd in henne till bollkastning och efter en stunds lekande somnade han om igen för att sedan väckas av mig för kvällsrundan. Han är precis som vanligt - men enögd. Min älskade Otto, min hund och min bästa vän.