Lilla Otto

Inlägg publicerade under kategorin Allergiundersökning samt Ottos spondylos-rygg

Av Beatrice - 14 november 2018 08:00

Sagan om Otto har nått sitt slut. Hunden som kom in i mitt liv den 1 mars 2011 och som skulle till att bli hela mitt liv. Han som blev min pirat och som kämpade hårdare när vissa sa att vi skulle ge upp, som charmade varenda veterinär vi mötte och som fick dem att beundra vårt band. Den hunden som var min somnade för evigt in den 27 oktober klockan 06.06. Jag hade äran att ha honom i mitt liv i 7 år och 6 månader.


Skrivandet av denna text har varit en sorgprocess och det är därför du får ta del av detta nu. Jag har valt att dela med mig av allt från slutet då jag vill kunna se tillbaka på även denna tid när minnena börjar suddas ut. För vägen utför började fredagen den 12 oktober när jag bestämde mig för att besöka veterinären efter att Otto haltat några dagar. Jag misstänkte att han krockat med Svante och slagit i sin bog, eftersom han hade problem med ryggen tidigare och den nu var bra så ville jag inte att han skulle snedbelasta den och få ont igen. Så efter över en timma hittade vi punkten. Otto var öm i bogleden, förmodligen en krock framifrån som slagit i på de mjuka delarna i bogen. Efter samrådan sattes han in på Metacam och fick en laserbehandling för att skynda läkningen. Vi åkte hem, han gick renare och allt var nu bra igen.


Torsdagen den 18 oktober som var den sista medicindagen, så valde han att gå upp före mig, något han bara gjorde om det var något som var fel eller om han var akut bajsnödig. Jag gick upp, öppnade uteplatsdörren så han fick snabbkissa utanför för att se om det var det han ville. Han gick och kissade och kom sen tillbaka, vi la oss och sov någon timma till. Klockan ringde och jag gjorde mig i ordning, men direkt så kom Otto och satte sig vid dörren, han som alltid väntade tills jag satte på mig byxorna innan han gick upp från sängen. Vi kissade snabbt utanför innan vi åkte ut på landet så han kunde få springa lös och göra sina behov, så om han var gasig eller lös i magen så kunde han få sträcka ut och få igång kroppen bättre än om vi gick i stan. Han bajsade i diket efter 200 m, jag andades ut och vi gick strax hemåt. Väl hos föräldrarna så hetsdrack han ur det lilla fontänfatet utanför dörren, han gick lufsandes in till mamma och kaskadspydde sen på golvet. Jag torkade upp, bäddade om honom och bad mamma ha ett öga på honom när jag åkte till jobbet. Jag kom hem på kvällen. Han var lite piggare och kom springandes och mötte mig vid dörren tillsammans med Svante. All oro jag haft under dagen släppte och vi åkte lugnt hem och la oss.


Under fredagen så hetsdrack han igen efter promenaden, spydde och ville inte alls ha mat. Jag kokade fisk och gav honom, vilket han inte ville ha. Jag bestämde mig för att ha is i magen och avvakta eftersom illamående är något som en annan också kan ha. Men på lördagsmorgonen när allt upprepades och han kändes väldigt svag så kändes det bara helt fel, jag ringde till både veterinären och mamma och åkte sen in akut till Kumla. Vi gjorde flera tester, konstaterade att han hade mycket låg temp på 34,9-35,2°C, njurvärdena var på tok för höga och att han var mycket uttorkad. Mot min vilja lämnade jag kvar Otto på dropp som han skulle få under tre dagar ihop med flera nya tester. Jag låg bara hemma i sängen och väntade, fick okej att besöka honom på lördagseftermiddagen så åkte då in och rastade honom. Han var piggare, åt lite fisk igen och kissade en hel del. Lämnade honom, glömde boka ny tid så ringde på söndagsmorgonen och bad att få träffa honom igen. Sköterskan i luren menade på att han blivit så pass pigg att veterinären övervägde att skicka hem honom under eftermiddagen. Så blev det.


Han var hemma hos mamma medan jag jobbade på mådagen. Mamma blev knäckt av hur låg han var och ville inte alls ha honom där då hon var rädd att hennes oro skulle göra honom ännu mer låg. Så hon körde in honom till mig på jobbet så vi kunde lägga in honom på dropp igen. När jag jobbade låg han på dropp, när jag gick hem så gick han hem med mig. Så såg det ut följande dagar. Han åt väldigt lite ur en burkmat Carnilove på tisdagen och onsdagen, men vägrade fisk och sin egna mat. På onsdagen låg han på dropp under dagen, men på kvällen var han med mig på after worken på jobbet. Vi spelade kort och åt pizza, jag behövde muntras upp och det var precis vad jag behövde för att få nu ork att kämpa vidare. Han låg på en madrass inlindad i fleecefilten nedanför mina ben och på vägen hem bajsade han för första gången sen lördagsnatten. Jag var så lycklig! Det betydde att magen var igång! Jag skrev på jobbets Facebookgrupp att Otto bajsat och kollegorna gjorde hejarrop som om de vore hans fanclub!


På torsdagen hade vi återbesök på Kumla. Vi tog nya tester och det visade sig att han gjort superfina framsteg. Njurvärdena var... bra! Veterinären hade aldrig sett så snabba resultat förut, så hon var imponerad av vilken fighter han var. Trots att Fábia och veterinären i Kumla sa att jag inte skulle förvänta mig mer än myrsteg i rätt riktning, så var njurvärdena nu helt bra. Men nya saker hade hänt. Han hade för låga värden av natriumklorid, så han behövde stå på mer dropp för att öka värdena. Vi åkte hem en sväng till mina föräldrar då det låg längst vägen till jobbet. Han åt 3-4 skinkbitar och en pyttebit ost och bajsade en liten plupp igen. Tillbaka på jobbet tog vi ett blodprov för köldkörteln som Fábia hade en misstanke om inte fungerade normalt innan vi la honom på dropp igen. Men där fick vi inte till hans infart. Vänsterbenet funkade inte alls under hela veckan, den var likt elefanthud, så bara högerbenet gav oss möjlighet till att använda infart. Men tyvärr samlades all dropp i hans högra ben och gick inte direkt in i blodet. Efter alla nålförsök vi gjort konstaterar vi att det är omöjligt att sätta in en ny infart under morgondagen och bestämmer oss för att fortsätta på måndagen när han läkt något. Vi gick hem. Han var svag och låg, men rullade över på rygg en stund för att sen lägga sig på mage igen och vila - äntligen utan infart.


Fredagen kom och Otto vaknade före mig. Han verkade pigg, som att han hade ny ork och energi. På morgonpromenaden bajsade han igen, denna bajs var rinnig på slutet. Eftersom han gick på medicin och ätit dåligt var det inget jag reflekterade över. Han ville dock fortfarande inte äta någon mat, så jag åkte med honom ut på landet i hopp om att Svante skulle trigga honom lite till att äta. Han hade vägrat mat sen onsdag eftermiddag, så jag var desperat att få i honom energi. Fábia ringde och meddelade att hennes misstankar bekräftats, Ottos köldkörtel hade dålig produktion. Hennes misstanke hade kommit efter allt jag berättat om hans problem som kommit fram och de stämde oroväckande bra in på köldkörteln. Misstankarna kom fram av låg kroppstemperatur, dålig aptit, valpull istället för glansig päls och låg puls. Varför hade ingen sett detta innan kanske du undrar? Jag hade hans normaltemperatur sparad på en lapp ihop med termometern, att det var något låg (37,7°C) var inget jag reflekterade över då det precis som hos människor kan variera. Hans päls hade ändrat sig senaste tre åren till att bli mer krispigt ullig, som valppäls. Det här var något som veterinärer menade på kunde ske om man gav hundar mediciner, eftersom han fått Gabapentin och Ortoton innan så misstänkte jag såklart tillsammans med veterinärerna att så var fallet. Eftersom han gick på Prednisolon större delen av sitt liv så hade han alltid en ökad aptit, så fungerar kortison, så aptiten var aldrig ett problem försen jag hade listat ut vad han inte tålde (allt från fågel och lamm) och han sen stod utan medicin. Att han hade låg puls visste jag inte, det hade ingen informerat mig om heller - men kanske var den inte låg under medicinering? Men med Fábias beskedet skrevs ny medicin ut, Levaxin, samma som till människor. Medicinen var uthämtad klockan 15 men jag fick inte börja med den försen på lördagsmorgonen eftersom vi skulle göra en koll på medicinen efter en månad och se om något hänt och om det var rätt dos. Då var han tvungen till att ha ätit tabletten inom 6 timmar från provtagningen, så vi började vänta in morgondagen. Kvällen kom, Otto blev sämre. Apatisk, låg och ville bara ligga i hundburen och stirra. Jag lät honom, bortsätt från när han behövde gå ut och kissa. Då bar jag ut honom en bit från dörren och lät han gå, han gick raka vägen till fontänfatet och drack av det iskalla vattnet. Jag stoppade honom, bar iväg han en bit till för att få han att kissa, men han gick tillbaka igen och drack. Stoppade honom igen efter en stund, var så rädd att han skulle kräkas - vilket han gjorde på gräset en stund senare. Vi gick in och jag skrev till Fábia att jag inte visste vad jag skulle göra mer och hon bad mig ge tabletten ändå, men att ge en timma tidigare varje dag så vi fick en korrekt tid till provtagningen. Tanken med att ge tabletten redan nu var att hans aptit kanske skulle höjas och att han då kanske skulle börja äta och därmed få mer lugn i kroppen. Men det hände aldrig.


Några timmar senare börjarde det rinna lite bajs, inget som oroade mig då det självklart kan bli så eftersom han gick på flera mediciner och inte ätit mat på över 30 timmar. Spolade av honom och bäddade ner honom igen i sin bur. Jag bestämmer mig för att sova kvar hos föräldarna, ville inte ta med han ut i kylan när han var så svag. Vid 01.30 försökte han ta sig ut ur sin bur, jag trodde han var varm och tittade till honom från soffan. Han låg inte helt på filten på golvet, men tänkte att han får svalka sig så innan jag sen skulle lägga honom till rätta. Jag skrev till Fábia vid 01:33 och frågade om hans matstrejk och att han inte sovit i min säng under senaste veckan inte var hans sätt att visa att han var klar. Jag ville veta om jag kämpade emot honom, men hon sov. 30 minuter senare hörde jag Otto ta en djup suck samtidigt som jag hörde hur det pyste ur andra änden, och jag hörde att det inte bara var en fis. Gick upp och kollade till honom, det hade runnit lite till. Jag gick till toaletten och blötte ett papper. Otto kom stapplandes mot mig, han gick obalanserat men bestämt mot mig och föll ihop på mattan inne på toaletten. Jag torkade av honom och la en uppvärmd handduk över honom, men när jag rätade till hans bakben så sprutade det ur rumpan på honom. Jag blev knäckt. Tänkte flera gånger att det där inte var värdigt, han förtjänade inte att må så. Torkade upp igen och hämtade en filt och en kudde från vardagsrummet och la mig sen utanför toalettdörren, drog mattan han låg på närmare mig så jag kunde hålla min hand över hans tass. Han andades tungt så tungt, som att han kämpade för att hålla sig kvar. Mammas katt börjande att prata på övervåningen, så mamma gick upp för att släppa ut honom. Hon mötte min blick när jag låg där på golvet i hallen på nedervåningen. Jag sa till mamma att jag inte kunde låta Otto må såhär, att om han inte repade sig så skulle han få somna in på morgonen. Efter en stund gick mamma och la sig igen. Klockan var över 3 på natten och jag låg kvar på golvet och funderade. Jag tyckte han var kall, så jag gick upp och hämtade termometern och kollade hans temp. Hans temp låg på 34,2°C och han andades 22 tunga och ansträngda andetag i minuten. Jag var så medveten om att Ottos organ tog stryk av den dåliga tempen, så jag lindade först in Otto i en handduk och sen en fleecefilt. Jag lyfte upp honom i min famn för att sen gå till vardagsrumssoffan, lät han ligga mot mitt bröst i hopp om att han skulle få tillbaka värmen. Jag mötte hans blick. Då brast allt. Han hade gett upp. Blicken var tom.


Klockan 04:24 skrev jag till Fábia och bad om hjälp att låta honom få somna in. Jag klarade inte av att lämna in honom till Djursjukhuset Kumla. "Don't wanna do it in Kumla, it's not where he belongs". Han förtjänade så mycket bättre än ett stort akutsjukhus. Här vaknade Fábia. Hon bad mig komma till jobbet på morgonen, men hon ville bota hans symptom. Den lösa magen och värmen kunde vi ordna skrev hon, men jag skulle linda in honom varmt och försöka sova en stund samt försöka ge honom Fortiflora tills vi sågs. Jag svarade tillbaka att han låg inlindad i filt i mina armar, men att jag bestämt mig. Hon förstod och sa att hon skulle ställa alarmet till kl. 8 och meddela mig när hon vakande, jag förklarade att jag skulle hålla om honom likadant som jag gjorde och hålla honom sällskap tills dess. Hon bad mig ge honom honung då hon misstänkte diabetasfall, jag gav en tesked i hopp om att det var så. Hon la ifrån sig mobilen för att sova, men kort därefter skrev hon att hon inte skulle kunna sova nu ändå när tankarna var så spridda. Hon skulle ta en dusch och meddela när hon åkte hemifrån och bad mig ge honom lite honung var 5-10 minut tills vi sågs. Men jag svarade "Idon't want to fight against him Fábia. He's given up.".


Jag gick upp för trappen till mamma och pappa med Otto i min famn. Jag hade precis hört mammas jobblarm så jag visste att de inte sov djupt. Tände deras lampa, och där, precis då exploderade jag. Hyperventilerade, grät, skrek. "Han ska få somna in om 30 minuter!" skrek jag. Mamma gick upp, minns inte vad hon gjorde eller sa, om hon kramade mig, tog på Otto eller vad hon gjorde. Men hon stod framför mig och hon sa att hon skulle köra in oss. Jag sa att vi behövde hämta hans snuttedrake och favoritboll inne i stan så han fick somna med dom. Jag visste att Fábia skulle behöva 30 minuter för att ta sig in mot stan, så vi hade tid. Mamma kokade kaffe och fyllde sin jobbtermos innan vi åkte. Jag hade fått på Otto hans vintertäcke men också lindat in han i handduk över rumpan och sedan in i vardagsrumsfilten för att se till att han inte skulle bli kallare. Tårarna rann mot hans panna och jag pussade den om och om igen. Mamma skyndande sig in till min lägenhet och hämtade draken och bollen, innan vi åkte mot mitt jobb och veterinärkliniken. Insåg att jag hade glömt nyckeln, så vi satt kvar i bilen utanför tills Fábia dök upp bakom oss. Mamma följde med till dörren, pussade Otto på pannan innan hon började gråta och gick tillbaka till bilen för att åka till jobbet. Otto fick en sista gång tro att jag skulle köpa honom ett gnagardjur när vi gick in genom dörren. Han älskade att gå in där och leta efter gnagare i alla burar runt omkring butiken. Men denna gång låg han i min famn, och vi gick rakt igenom butiken och vidare in till veterinärdelen.


Jag la honom på undersökningsbordet, han kämpade inte emot. Jag vecklade ut filten och såg att det runnit lite där bak igen. Torkade rent honom medan Fábia förberedde allt. Ställde mig vid Ottos huvud, tog fram draken och la den under hans huvud så han kunde vila mjukt. Sedan la jag bollen framför hans nos, han ryckte till, även om det var så otroligt litet ryck så fanns det där - kämparglöden och kärleken för bollen. Jag grät. Bad honom släppa taget. Sa till Fábia att jag var redo. Men när jag såg henne komma med den blå sprutan ifrågasatte jag om han inte skulle få lugnande innan, så att han inte kämpade emot. Hon menade att den inte behövdes, men såg min oro och hämtade en spruta lugnande och gav honom. Genast blev hans andning ännu tyngre, långsammare och med uppehåll och snabbt bad jag Fábia ge den blå sprutan så han inte behövde kämpa emot. Jag berättade för Otto hur mycket jag älskade honom, att han var tvungen att släppa taget, att jag var där och var med honom. Han andades några gånger till, stannade upp, andades, men så andades han tre fyra korta intensiva andningar till innan han till slut släppte taget. 


Fábia lämnade rummet och lät mig sörja. Jag höll hans tass, pussade den flera gånger om, liksom hans nos och panna. Pratade med honom med viskande ord. Han hade fått sina klor klippta dagen innan, men jag var inte helt nöjd med hans vänstra och enda sporre, så jag tittade ner på Fábias lilla bord och såg en klosax och en minifil och började klippa och fila till hans klo. Otto hade inget emot kloklippning, han tyckte snarare att det var mysigt när vi mös och klippte klorna i soffan - så jag vet att han inte hade hatat mig för det. Jag tror det var mitt sätt att fly undan verkligeheten där en stund innan Fábia kom in och satte sig på stolen mitt emot. Jag berättade Ottos historia om draken, hur mitt ex och jag valde ras och hur Otto dribblade med alla bollar han fick. Likaså berättade jag hur många personer han hjälpt med hundrädsla. Efter en stund frågar jag hur hon vill att jag ska göra, men hon menar att jag kan gå när jag känner mig redo, att hon skulle ta allt. Jag tog av honom hans täcke, minns inte vart jag la det, men minns att jag sa att hon kunde slänga handduken. Fleeecfilten skulle jag komma att slänga senare, men där och då tänkte jag att mamma kanske ville ha den igen. Sedan pussade jag Otto hejdå och började ensam gå hem genom stan. Det var kallt i luften och jag grät tyst för mig själv. Men när jag hade gått en bit så insåg jag att det föll små små snöflingor från himlen. Jag kunde inte låta bli att tänka att Otto hoppade efter snöflingorna i vinden där bredvid mig, något som fick mig att gråta ännu mer. Väl innanför dörren klev jag rakt in i duschen, tårarna blandades med vattenstrålarna men så snart vattnet slutat rinna fortsatte tårarna rinna. Jag ville städa bort alla hans saker, inget skulle få påminna mig om honom. Men jag föll ihop i sängen och grät tills jag somnade och mitt alarm ringde.


På fredagen efter hade jag bara klarat av att vara på landet några få minuter två gånger den veckan. Det gjorde så ont och jag var så rädd för Svantes reaktioner. Den dagen var jag livrädd när jag skulle åka ut och vara hundvakt åt Svante, rädd att han skulle leta efter Otto. Efter mycket tvekande öppnade jag dörren till mammas och pappas hus. Svante blev så glad att se mig att han kissade på sig av lycka, men sen såg jag hur det var som ett ljus som tändes i hans ögon. Han sprang snabbt och glatt mot grinden och försökte hitta ett doftspår, jag fick panik. Men när han inte fann något doftspår sprang han istället allt vad han hade tillbaka och tryckte sig mot mig. Jag började grina. Kramade om honom och sa att Otto inte kommer tillbaka något mer. Det var som att Svante förstod, han gick istället in och åt upp nästan hela skålen med mat. Han är så klok den lilla gubben, jag är helt säker på att han förstod. Det syntes så tydligt på honom.


Efter att jag hade smält allt en liten stund så tränade vi fyra urvalssök och jag lovade honom att vi skulle bli jäkligt bra på nosework - för Ottos skull! För det är också något jag tänkt på. Jag var så ofta ledsen för att jag aldrig fick visa upp honom på tävlingar och visa hur fantastisk och speciell han var. Men nu i efterhand vet jag. Vi behövde aldrig tävla. Det syntes ändå att han var speciell och fantastisk. Vi fick vara mångas förebilder, något jag har fick höra då, men framför allt nu i efterhand. Trots att vi inte kom ut och tävlade som jag ville. På sin sista behandling hos Evidensia fick han halva priset på behandlingen för att han var så speciell för Johan, och det var inte en gång han sa att det bara var att höra av sig om Otto behövde en akutbehandling eller om han behövde ett annat hem, han satte spår även i Johan. Han påverkade verkligen veterinärer och djursjukvårdare, framför allt genom sitt sätt att lita på att alla ville hans bästa. De fick bända, klämma och vrida och han höll bara andan om det ömmade och gjorde ont. Han var verkligen beviset på att hundar kan få ett starkt förtroende för människor, förtroendet han hade för mig var enormt - han visste att jag inte skulle låta andra utsätta honom för något i onödan.

  

Jag kommer aldrig finna en sån fighter som du Otto, jag kommer aldrig ens komma i närheten av din styrka och ditt mod. Du förvandlade så många hundrädda till orädda och du var så levande och fylld med glädje. Trots alla smärtor, alla veterinärbesök där de kände, klämde och pressade dig så gjorde du sällan annat än höll andan tills smärtan skulle gå över. Jag fick vara din tolk, annars hade de pushat dig ännu hårdare, för du skrek ju inte, du bet inte och du fightade inte emot. Du bara tog emot, som om det var ett nödvändigt ont. Men nu är fighten över. Din snuttedrake var med, favoritbollen också. Du fick somna in till mina viskande ord. 

 

Otto jag ber dig. Gå med mig varje gång jag går, för varje vår ska jag föreställa mig dig solandes på trappen, varje sommar ska jag se dig rädda pinnar från att drunkna i vattnet, varje höst ska jag sparka på löven så du får ta dom och varje vinter ska jag föreställa mig att du hoppar efter snöflingor i vinden. Mest av allt ska jag tänka att du ligger där under täcket varje kväll, snarkandes med din rygg mot min midja, i tryggt förvar.

 

 

Av Beatrice - 9 augusti 2018 11:55

Sommarschemat på jobbet är slut och nu börjar allt ramla tillbaka till vanlig rutin. Typ. Denna vecka startade jag tre hundkurser, så i fortsättningen kommer det bli valpkurs på måndagar och torsdagar samt en grundkurs på onsdagar. Utöver det så har jag bokat in mig och Otto på hundkurs. Vi ska gå en fortsättningskurs på tisdagar, jag vill mest att han ska få komma iväg och göra något kul tillsammans med mig som i gamla goda dagar. Inte så mycket sitta still på en stol och lyssna, utan faktiskt kunna göra jäkligt roliga och utmanande saker ihop! Vi får se om det är det vi får uppleva!

 

Nu på morgonen skulle jag klippa Ottos klor och såg att ena sporren var borta. Fick smått panik. Den ser ut att ha dragits ut i princip, ser med andra ord inte ut som om att den brutits av. Smärtan han måste ha gått igenom måste ha varit brutal, fattar inte vart det hänt dock för det MÅSTE ha blödigt rätt rejält! Tycker så jäkla synd om honom, varför ska allt skit drabba honom? Komiska är ju även att vi anmälde oss till tävling i förrgår, känns som att hans kropp hela tiden skriker nej till tävling men hans huvud säger joo. För han tycker det är kul att träna, han har ingenting emot att tävla - sist hade vi kul ihop trots att ögat var dåligt! Målet denna gång är att fortsätta ha kul bara, får vi ett godkänt resultat voe det kul! Får vi två har vi en titel, men det är inget krav för att ha kul!

Av Beatrice - 29 juni 2018 10:16

Idag klockan 9 åkte Otto och jag iväg på återbesök hos Johan på Evidensia. Otto skrek i bilen utanför, han har fattat vad det stället betyder - avslappnade muskler! När Johan får syn på Otto kommer han av sig, "Vad är det här, såhär har det väl inte varit?", jo Otto är ju numera enögd. Jag berättade kort vad som hänt och sedan gick vi in i behandlingsrummet.


Johan tyckte att Ottos rumpa fortfarande vickade fint sen förra besöket, efter lite igenomkännande kunde han konstatera att bakdelen nog aldrig varit så fin i muskulatur och nerver, som en barnrumpa men kunde ha lite mer muskulatur. Johan var lite fundersam på om Otto skulle bli väldigt stel i nacken i och med att han är enögd nu, tydligen så blir det lätt så då de går sneare med huvudet liksom att hjärnan och nerver måste ställa om sig. Visst var han stel, men inte så fasligt, så efter lite massage och tryck så gav det med sig och han var fin även där.


  

Mitt på ryggen i övergången mellan bröstryggen och ländryggen så var han väldigt spänd. Inget konstigt egentligen, men det kan orska magknipet och smärtan som kom i onsdags natt (fick medicin så tävlingen är inställd på söndag). Han tryckte, masserade och bände. Efter en stund så började det ge med sig och Otto tyckte det var så skönt, han började småblunda och slappnade verkligen av. Spänningarna gav med sig och han blev riktigt fin där över med, så vi fick med oss lite övningar hem.


Massage i några dagar för att hålla uppe mjukheten i mitten av ryggen. Sen ska hans balansplatta blåsas upp lite hårdare så han får lite mer utmaning där. Slutligen ska han börja balansera på en boll, gärna fotboll men jag tänker att en basketboll nog är ännu bättre då den är ännu lite större. Om ett tag kan man köra med pilatesboll, men det är för svårt ännu.



Av Beatrice - 6 juni 2018 14:53

Det har gått tre veckor sen jag uppdaterade här! Tiden går så fort! Jag har jobbat och kämpat med Ottos öga. Ögat som är bortopererat verkar han fortfarande klara sig fint utan, ärret har läkt ihop och jag har hjälpt honom att ta bort två stygn som stuckit ut. Han har varit väldigt låg de sista två veckorna, svårt att veta om de beror på värmen eller smärta, men jag har tolkat det som det första. Idag är det lite svalare och han har lekt och busat i trädgården hos mig.


     

Lite isglass i värmen



I måndags fick hundarna simma lite och för första gången fick Svante bada! Han tyckte det var så himla äcklig och onödigt först, men efter en stund skuttade han ute i vattnet och plockade pinnar in mot kanten. Otto äääälskar att bada, han räddar alla pinnar och leksaker på botten från att drunkna, skuttar längst kanten och släpar på den ena pinnen större än den andra. En himla bra badtur med andra ord!


 

Svante har ju nu under våren gått på agility och igår var det avslutning med kursdeltagarna. Likt förra veckan så imponerade han på mig! Första veckan gick det kanon, andra veckan rymde han 3 gånger, tredje 3 gånger och fjärde 0, även nu den femte gången så gick det kanon med 0 rymningar. Det var enbart jag som klantade mig hela tiden, som att jag sprang in i tunneln och ramlade samt kastade leksaken PÅ Svante istället för längst med honom framåt. Ändå var han en glad skit och kämpade vidare! Så imponerad! Balansen sprang han rakt över denna gång, tvekade inte alls, åt skinka och stressade inte! Det har varit så roligt att se honom hitta något han tycker är kul! Nu har vi en privatlektion på 45 minuter kvar att ta ut, vet inte om jag ska lägga den på Otto eller Svante dock! 



 Bloopers



Av Beatrice - 13 maj 2018 11:00

Kan man vara lugn, lättad, orolig, tom och full med känslor på samma gång? Jag känner mig lite så just nu. Ottos ärr läker fint, det är lite utåtbuktande baktill men är inget som beror på var eller liknande, det är helt enkelt lös hud som kommer dra sig tillbaka och bli slät. Stygnen kommer försvinna av sig själva, just nu syns bara stygnen där huden buktar, men även de kommer försvinna inom några veckor. Ögonspecialisten ville inte göra något trycktest på det friska ögat, det ser så pass fint ut att det inte finns något som tyder på att det skulle behövas. Svullnaden är nere och han är inte längre röd. Hon lös och undersökte ögat ordentligt, det kändes bra att hon var noggrann och hon var väldigt tydlig också med vad hon tyckte och tänkte. Jag föredrar sådant mer än att linda in i tolkningsord, i såna här lägen vill man få raka svar.


 

Det som gör mig orolig och tom på samma gång är att ögonspecialisten såg förändringar på ögat som är kvar. Katarakt, ögonstarr Jag skulle hålla ett öga på det nu, det var inte djupt ner vilket är bra, men det kan ta tid innan det blossar ut mer liksom att det kan gå fort. Då menade hon på att han bör genomgå en ögonoperation för att sätta i en lins. Men det känns fel eftersom han bara har ett öga kvar, läkningen och processen kommer vara ortoligt tuff. Då känns det mer rätt att han den dagen har fått slagits färdigt med sin kropp. Men än så länge kämpar vi på med det vi har, så får framtiden visa den vill oss. Vi lever på i vårt piratliv så gott det går!


Av Beatrice - 5 maj 2018 12:11

Idag är det lördag, i tisdags opererades Otto och i onsdags fick jag hämta hem honom. Han har varit pigg, bjudit in till lek, träning och sök. Igår kväll vid Let's Dance skrev mamma att hon hade så ont att hon bad mig köpa med något till henne så hon kunde tänka på annat, handlade p Ica och vi begav oss ut dit. Lyfte Otto vid mötet med Svante, han blir så glad av att se oss att han är klumpig. Det gick bra, jag körde lite agilityträning med Svante innan vi gick in och såg vidare på programmet. Svante blev trött, vilket gjorde att han inte busade och bråkade med Otto då, så det var en bra plan.


Idag skulle vi ha tävlat. I och med allt som hänt så blev det såklart inte så. På måndag ska vi till veterinären på återbesök och se om andra ögat är påverkat, jag hoppas inte det och jag kan inte se att vänstra ögat verkar påverkat som det är nu. 


 


Om vi ska tävla, och om vi får, så blir det någon med start i slutet på juli. Tror inte hans karens kommer gå ut försen 10 juni dessutom. Min pirat ska komma in i livet som enögd först innan vi ger oss ut också, så blir bra! Jag märker inte i hans rörelsemönster att han känner sig hindrad, han är inte met minsta osäker i vardagen men vill inte ha snabba rörelser mot huvudet. Tror det beror på att han är öm, men också för att avståndsbedömningen fortfarande är lite oklar. Det kommer snart!


 


Av Beatrice - 2 maj 2018 23:22

Min älskade Otto, min hund och min bästa vän. I förra veckan drabbades Otto av ett irriterat öga. Då hans ögon drabbats av irritation förut behandlade jag som jag alltid gjort, med svalkande ögondroppar som ska hjälpa till att rena och lugna ögat och därefter avvakta för att se om det skulle avta. Under söndagen tyckte jag att Otto blev värre och bestämde mig för att uppsöka veterinär under måndagen. Han fick utskrivet smärtstillande droppar, tabletter samt antiinflammatoriska droppar. Under kvällen blev han mycket bättre och han var pigg och försökte inte längre blunda med ögat. Vi gav honom kvällens sista dos med ögondroppar 00:30 och gick sedan och la oss. På morgonen när jag vaknade hade Otto fått en böld på ögat. Efter samrådan med måndagens veterinär åkte vi in akut till Kumla. Efter undersökning visade det sig att det inte gick att rädda Ottos öga. Det fanns inget att göra, inget som heller kunde ha gjorts annorlunda för att ha räddat ögat. Men vi var tvungna att agera fort, för att det inte skulle spridas till det andra ögat.

   

Hur resonerar man här? Hur fattar man rätt beslut? När är man inte egoistisk?

Otto har efter tuffa år äntligen blivit bra i sin rygg och slipper medicin, vi har fått klarhet i hans allergi så han slipper kortisondoser och hans hjärta är stabilt och fint trots svagt blåsljud. Han är en glad, nyfiken och framåt hund som vill jobba och vara delaktig i allt som händer. Otto är en trygg individ som inte är rädd för omgivningar och främmande föremål. Han är en hund som glatt går in till veterinären trots allt han gått igenom och som kämpat mot allt som slagits emot honom. Han lyssnar bra på både röst och på teckenspråk, lös som kopplad. Jag känner honom utan och innan, som om vi vore en.


Som hans ägare och bästa vän har mitt mål alltid varit att se tills hans bästa. Jag skulle inte hålla honom kvar hos mig bara för att jag rent egoistiskt inte skulle klara mig utan honom. Men hans tomrum skulle självklart krossa mig. För att vara säker angående det egoistiska har jag alltid frågat veterinären jag mött om jag borde fatta ett annat beslut, men har alltid fått svaret ”Titta på honom, tycker du han ser klar ut? Det tycker inte jag!”. Hans hälsa har alltid gått först, både när det kommer till min ekonomi men också till mitt liv i övrigt. Det är jag som har skaffat honom, det är jag som valde ett liv med hund, då är det också min plikt att se till hans bästa och alltid erbjuda honom just det.

   

I oktober 2017 bestämde jag mig för att han skulle få somna in efter över ett år med rehab, han hade slutat kämpa och gnistan fanns inte där. Hans rygg hade tagit kål på honom. Efter mycket övertalning träffade jag Johan. Johan som genom en massageliknande behandling gav Otto en nystart. Jag fick hem en superdog samma dag, en hund som hoppade från kontinentalsängen om och om igen som om han inte kunde få nog av att vara smärtfri. Men igår hade inte Otto gett upp. Nu var inte ryggen i vägen, men ögat var. På vilka grunder skulle jag då avsluta hans liv, skulle jag kunna leva med att inte ha gett honom chansen – för att jag var, och är rädd, för vad andra ska tro och tycka? Vore inte det egoistiskt?


Otto var ”oförskämt pigg” enligt veterinären och sköterskan när jag hämtade honom idag. Svullen runt stygnen och andra ögat är stabilt vad vi kunnat se. Han knallade på och tog sig an världen som om han alltid varit enögd. Han fick komma ut på landet och gå sin runda lös som vanligt, jag såg ingen skillnad alls i hans rörelsemönster. Vi åkte hem, han sov i tre timmar och fick sen rastas igen. Sen kom min mamma på besök i två timmar. Han bjöd in henne till bollkastning och efter en stunds lekande somnade han om igen för att sedan väckas av mig för kvällsrundan. Han är precis som vanligt - men enögd. Min älskade Otto, min hund och min bästa vän.


 

Av Beatrice - 18 mars 2018 09:06

Söndag idag och solen lyser! Äntligen alltså, kan våren skynda sig - mina hundkurser börjar veckan efter kommande! Igår var jag och tittade på min kund, och nu också goda vän, Emma och hennes Zammy när de tävlade i freestyle i Karlstad! Jäklar vad sugen jag blev på att få göra det där jag med, men jag började tvivla på vår låt eftersom det är långsam, vi kanske behöver fart? Det gick i alla fall superbra för Emma och Zammy, ett godkänt resultat, uppflytt till nästa klass och en fjärdeplats - på deras första freestyletävling! Så stolt tränarmorsa!

     

Den som läst min blogg senaste tiden vet att denna söndag är lite speciell. Otto står nu på utfasningen av kortisonet, och detta är sista glugg-dagen. 00:00 får han sista tabletten. Otto har fått köra lite massage på kvällarna, idag fick han ha benmanschetterna på sig i ca 5-9 min på morgonen och ska innan lunch köra lite kavaletti. Kavalettin ska se till att musklerna mjukas upp och att blodflödet kommer igång där, jag kör med 4 pinnar och att han ska gå 20 vändor över dom. Manchetterna kör vi bara en dag varannan vecka nu, vill att de retliga i ryggen med säkerhet ska vara lugnt först!


Nu ska han klara sig i tre veckor (HOPPAS), så vi kan tävla i Lindesberg (14 dagar), och förhoppningsvis Kungsör (20 dagar)! Det känns som att vi är SÅ himla rätt nu dock, Ottos bajs ser okej ut och han fiser inte illa längre så jag tror inte magen blir sur på honom var femte dag i fortsättningen! Det är 41 anmälda till Lindesberg, de har två starter samma dag i samma klass, så om Otto är OK så kör vi en A och B bana. Till Kungsör är det 21 anmälda hittils, anmälan går ut idag så jag hoppas det håller sig till ett lågt antal! Jag funderar på att boka in en träff hos Johan så han kan mjuka upp lite han med och så kanske de får bli laser/vibb beroende på hur det går, men det tror jag ni läst fem gånger nu? Är så nervös över detta, vill vekrligen att vi ska få komma ut nu! Få blomma!  

         

I detta nu ligger Otto och trycker i solen. Våren är på ett sätt här, den letar sig in i lägenheten så Otto får sina efterlängtade solbad! 

 

 


~Beatrice Pettersson~

  

Beatrice är 27 år och har kandidatexamen i retorik och kommunikativt ledarskap. 

 

Under 2013 utbildade hon sig till hundinstruktör hos Hundenshus Göteborg/Örebro. Hon tog examen i mars 2014 och är Diplomerad Hundinstruktör och driver nu Hundklimpen i Örebro där hon bland annat är utbildad domare i rallymix. Utöver Hundklimpen jobbar hon även i en djuraffär.

 

Kontakt: beatricepettersson@gmail.com

~Lilla Otto "Chandis Yoda"~

        

Chandis Yoda "Otto" är en Bostonterrier och föddes 2011-04-01 tillsammans med sina två syskon Chandis Yrhätta och Chandis Yoshi. Otto har haft en jobbig uppväxt med en hel del sjukdomar. Han har konstaterad allergi, men mot vad vet vi inte ännu men förmodligen laktos och ägg/kyckling. Otto åkte för 3 år sedan in akut med nervrycknigar som visade sig att vara på grund av förstorat hjärta och att klaffarna till hjärtat läckte, blåsljud på hjärtat, förstorad lever och vätska i lungor samt kring hjärtat. Vi har kämpat med en rygg diagnosiserad spondylos, vilket innebär att hans ryggkotor växer ihop (Går att läsa mer om det här)

 

Otto är 7 år och har varit med på valpkurs, grundkurs, rallylydnad, klickerkurs, utan ett ord, nosework, skvallerträning och inkallning! Han har provat på agility, blodspår, personspår och har gått på flera utställningar (resultat längre ned). Han hade tävlingsdebut i Rallylydnad 2013 med två poäng från godkänt. Efter alla sjukdomar och veterinärvistelser hoppas vi kunna tävla igen under 2018 bara vi lyckas tygla allergin, men först väntar en freestylekurs!

 

~Surround Cool Jazz "Svante"~

  

Surround Cool Jazz "Svante" är en petit basset griffon vendéen och föddes 2017-04-28 i Växsjö tillsammans med sina sju syskon Surround Crescendo, Surround Con Modo, Surround Con Amore, Surround Come Prima, Surround Carillion och Surround Calypso.

Svante kom hem till mina föräldrar på midsommarafton 2017! Han vet precis vad han vill och inte vill - vilket är otroligt charmigt! En riktigt härlig utmaning! 

Svante kommer förhoppningsvis kunna haka på mig på olika tävlingar i rallylydnad, utställning, rallymix och nosework framöver! 

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Besök gärna min företagssida 

www.hundklimpen.se      

~ Månadens inlägg: ~

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

~Kategorier ♥~

~Arkiv ♥~

~Förra året detta datum:~

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

~Kurser jag gått ♥~

Valpkurs: Färdig 2011

Grundkurs: Färdig 2012

Klickerkurs: Färdig 2012

Rallylydnad: Färdig 2012

Personspår: Provat på 2013

Skvallerträning/ink.: Färdig 2013

Tävl.förb.rally: Färdig 2013

Agility: Provat på 2015

Utan ett ord: Färdig 2015

Nosework: Färdig 2016

Läger Äger: Färdig 2016

Läger Äger: Färdig 2017

Freestyle: Väntas 2018

 

Instruktörsutbidning: Färdig 2014  

Rallymixutbildning: Färdig 2017

 

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

~Prickigabandet! ♥~

  Klicka på bilden för att hjälpa vanvårdade och hemlösa hundar!  

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

~Första utställningen ♥~

MyDog Göteborg:

Lördagen den 7/1-12: 4:e bästa juniorhane (Excellent)

 

Söndagen den 8/1-11: 3:dje bästa juniorhane (Excellent)

 

Historia dag 1

Historia dag 2

Kritiker

~Andra utställningen ♥~

  

Wästmanlands kennelklubb Västerås:

Söndagen den 29/4-12: 2a bästa juniorhane (Very Good)

 

Historia

kritik

~Tredje utställningen ♥~

BostonShow Jönköping (off.):

Lördagen den 19/5-12: 3dje bästa juniorhane (Excellent)

 

Historia 

Kritik

~Fjärde utställningen ♥~

 

Stockholm hundmässa:

Söndagen den 16/12 -12 

Bästa unghunds hane (excellent) med CK samt 4:e bästa hane av Bostons.

 

Historia 

Kritik

~Femte utställningen ♥~

 

MyDog Göteborg:

Torsdagen den 3/1 -13 Bästa unghunds hane (excellent) med CK, reserv certifikat och reserv C.A.C.I.B samt 2:a bästa hane av Bostons.

 

Kritik

 

Fredagen den 4/1 -13 Bästa unghund. (Excellent)

 

Kritik 

~Sjätte utställningen ♥~

 

Askersund

2 placering. Excellent.

~Sjunde utställningen ♥~

Bostonshow Jönköping (Inoff):

Lördagen den 16/5-15: 2a bästa hane i öppenklass HP

samt 5e bästa hanhund   

 

Kritik

Historia

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

~Första rallylydnadstävlingen ♥~

  

Kristinehamns BHK

20 april 2013

68p/100p

~Andra rallylydnadstävlingen ♥~

 

Karlstad BK
29 augusti 2015

A: 26/100p

B: Disk/100p

Beskrivning från dagen

~Tredje rallylydnadstävlingen ♥~

 

Karlstad BK
30 augusti 2015

A: 65/100p

B: 30/100p

Beskrivning från dagen

~Fjärde rallylydnadstävlingen ♥~

 

Kungsörs HundArena

4 mars

68/100p

Domarens val/hederspris

Beskrivning från dagen

 

~Femte rallylydnadstävlingen ♥~

 

Lindesberg

2 april 2018

A) 60/100p (Otto)

    Disk (Svante)

B) 52p/100p

    Disk (Svante)

Beskrivning från dagen

~Sjätte rallylydnadstävlingen ♥~

 

Kungsörs HundArena

8 april 2018

Disk (Svante)

2/100p (Otto)

Beskrivning från dagen

~Sjunde rallylydnadstävlingen ♥~

 

Karlstad BK

28 april 2018 med Otto

A) 51/100

B) 86/100p 

Beskrivning från dagen

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

~Patella & Katarakt~

 

♥ Tidig katarakt; hereditärt fri 

 

♥ Chandis Yoda, patella, medialt grad 0! ♥

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

~Hundstallet.se ♥~

Vi har skänkt 7940kr, ge en gåva du med!  

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

~Bilder tagna med:~

 

Samsung Galaxy S5 

 

Samsung Galaxy S III

HTC Wildfire

 

HTC Desire

Canon IXUS 130

Olympus E-520

Canon EOS 550D    


Skapa flashcards