Idag ska vi iväg och hämta Ottos nya medicin. Får åka typ 4 mil för att hämta det då de hamnade på närmaste apotek från veterinärstationen. Denna medicin, Ortoton, ska hjälpa Gabapentinet med det muskelavslappnande så musklerna i ryggen kan slappna av mer och låta kotorna växa ihop. Risken är annars att han får en inflammation i muskeln.

Medicin nu:

Prednisolon (Kortison) 5 mg - Ska nu trappas ned till 2,5 mg, fungerar som smärtstillande.

Gabapentin (Neurologisk medicin) 100 mg/2 gånger dag - Hjälper Otto med nervsmärtor när kotorna klämmer åt nerver, likaså är det muskelavslappnande.

Ortoton 187,5 mg/2 gånger dag - Muskelavslappnande

Jag blev godkänd som medlem i IMMI igår!   

Mio Örebro är fortfarande ett skämt. Skulle ta 1 vecka att få nya delar till sängbordet, nu har det gått 1,5 vecka så jag ringer och frågar hur det går. Får till svar att reservdelarna kommer om 4 veckor... Alltså va? Så om jag inte ringt och frågat så hade jag väntat i 5,5 vecka istället för 1 vecka? Pinsamt Mio. Hade det inte varit för att sängbordet var så fint så hade jag lätt lämnat tillbaka det och köpt ett nytt, men jag vill verkligen ha detta. Skulle det dock vara trasiga delar även i nästa paket så vette tusan om jag kämpar vidare med det...

Såhär dåligt har han aldrig svarat på rehaben. Första gången någon känner igenom honom och han säger ifrån, han pep till... Trampade runt när lasern skulle köras, tyckte inte alls det var skönt när blodcirkulationen kom igång över punkten, på vibben var det inte värt att sova utan det gnälldes över att behövas ligga där, men han låg kvar utan att jag behövde säga till honom... lilla hjärtat. Enda positiva var att grisen som varit med hela tiden har varit en fejk-gris, han hittade nämligen den riktiga grisen (syns på bild)!! För denna lät, det gjorde inte fejk-grisen... dessutom var denna inte fylld med vatten. Kvinnan på rehab ska skriva med det i journalen säger Otto, så tanterna där vet vilken gris de ska plocka ned åt honom. Idag känns det inte bra i mattehjärtat, även om det var första gången han brydde sig mer om oss på rehaben än de väldoftande golven...

Vi var precis på rehab. Han fick en rejäl genomkörare av lasern över ryggen, båda sidorna och ner på båda låren. Det är mer än vanligt, men eftersom Ottos ben hade påverkats enligt Stefan så ville vi mjuka upp musklerna där. Efter lasern blev det vibrationsplatteträning 15 minuter. Allt var jobbigt denna gång, han flåsade under lasern vilket tyder på att blodet behövde pumpas igång och vibrationsplatteträningen var jobbig då man måste vara still.

När vi kom hem la han sig direkt, trots att han sovit större delen av dagen. Men det är lite som ett helkroppsträningpass med vibrationerna, så han tyckte det var behövligt...

Försökte söka efter mitt instruktörsdiplom på bloggen, men det fanns inte där... Varför har jag inte visat er det? Skäms! Det betyder att jag måste rota nere i källaren. Fasen! Detta funkar ju inte om man ska skicka in till IMMI...

...Haha näe...

Otto har inte visat någon smärta, vad jag märkt, sen den 19/9 då vi åkte in akut. Vi ska på rehab i eftermiddag, nästa vecka på tisdag, på torsdag och sen på fredag blir det Redog tiiidigt på morgonen. Jag har dubblat hans rehab nästa vecka alltså, Stefan ville det och nu är det startat. Veckan efter Redog måste jag köpa nytt Rehabkort, 3000kr. Det är tredje kortet i år, kommer bli minst en till innan han är okej i ryggen igen. Ja, det gör ont i plånboken, nej jag skulle inte inte göra det för att det kostar pengar - det skyndar på processen och ger smärtlindrande vilket bara är bra. 

Veterinärerna glömde bort oss, som är fullt mänskligt, men var rent otur att det va nu mitt i denna ovisshet. Ringde igår eftermiddag fram till kvällen men kom inte fram, ringde då och då under dagen idag men kom inte fram. Som tur är så är min veterinär och jag vänner på Facebook, så jag skrev ett pm till henne och frågade om de glömt mig... Mycket riktigt. Informationen hade inte nått fram, så hon hade ingen aning om att hon skulle ha ringt. Den andra veterinären och sköterskan måste ha glömt att vidarebefordra det, återigen mänskligt. Det finns dock en anledning till att jag älskar min veterinär, hon smyger ifrån sin man på fredagskvällen, ut till hönsgården, för att ringa och ge mig ett besked. Trots att han tycker det kan vänta, det är trots allt fredagskväll, kväll och deras son har denna vecka krossat foten. Men, hon ringde mig kl 19 en fredagskväll trots att hennes klinik stängt! Det är inte många veterinärer som skulle göra detta...

Nu till beskedet. Hon vill inte sätta in Ortoton som Stefan ville, det är ingen idé, inte än... Däremot vill hon fortsätta på Prednisolon (kortison) 5mg varje dag ihop med Gabapentin. Gabapentin är ett nervlugnade för människor med epilepsi, Otto har ätit detta under perioder i år har har svarat skitbra på det. Detta var återigen utkast för Otto, men sen i måndags satte jag in det igen. Hon vill att Otto ska gå på detta i två veckor för att se om Stefan ser resultat av det om 14 dagar. Tydligen är det även muskelavslappnande, därmed vill hon prova om det hjälper innan vi sätter in mer muskelrelaxerande. Tycker Stefan att Otto fortfarande inte svarar som han ska sätter vi in Ortoton.

Vi diskuterade huruvida framtiden ser ut för Otto ändå. Hon menade på att de allra flesta, en stor majoritet klarar av att leva med spondylos, alltså när kotorna vuxit ihop. Det som är det kritiska är smärtan, precis som Stefan sa. Vissa hundar hittar man inte tillräckligt med smärtstillande för att hunden ska leva ett värdigt liv under tiden kotorna växer ihop. För tills att kotorna vuxit ihop så kommer det vara smärta mer eller mindre, men när kotorna vuxit fast så märker inte hunden av det, mer än att den blir något stelare.

Does this make sense? Jag börjar nästan bli en veterinär nu, skämtosido, vi har varit med om så mycket att jag själv vet hur jag ska medicinera... för så som jag misstänkte så ska han även medicineras nu.

Precis kommit hem från Stefan på Redog. Vi hann dit i lagom tid så Otto hann kissa innan vi skulle in. Jag hade förberett mig på det värsta, var liksom beredd på att få honom utdömd. Otto gick catwalk och Stefan såg direkt att Otto inte rätade ut sitt högra bakben riktigt, han trodde detta berodde på mukulaturen. Han klämde igenom Otto, böjde på ben och vred och bände. Han reagerade uppe längst ryggraden när Stefan klämde med bestämda tag över kotorna. Vi pratade och jag frågade alla mina frågor jag grubblat över dessa dagar.

OM kotorna växer ihop, vilket de håller på att göra, kommer inte Otto påverkas negativt. Han kommer inte upplevas stelare och han kommer inte få minskad rörlighet som påverkar honom. Men det är själva ihopbyggandet av kotorna som är smärtsamt och som kommer ta tid, ca 6 månader. Det är där det kan ta stopp, om rehabiliteringen SKA gå så måste han vara smärtfri för att kotorna ska kunna jobba med att växa ihop utan att muskler och annat stör. Jag väntar fortfarande på svar från Sellvens och deras två veterinärer, när jag får svar från dom kommer en till uppdatering.

Ottos jornal idag på Redog:

Otto har konstaterade tillväxer i ryggen.

Ingen MRi eller CT gjord.

Blir bukspänd och reagerar över rygghantering.

Har idag normal proproception alla fyra ben.

Normal postrual reaktion alla fyra ben.

Normal känsel i tårna.

Samtliga benleder känns normala.

Normal ledmobilitet.

Ingen "tensionsmärta" på nerver i ben.

Jämt musklad parvis mellan ben.

Pigg och glad hund generellt.

Fynd:

Kraftig lokal palpationssmärta i området mellan bröst otill ländgrygg och mellan ländrygg och korsrygg. Intraspinal palpations smärta osm vanligen tyder på antingen djupmuskelinflammation med smärta eller diskogen smärta.

STår på Gabapentni och Prednisolon sen tidigare. Behandlingsförslag är muskelrelaxerande mediciner som exempelvis ortoton under 20 dagar i kombination med rehabiliteringsprogram för att utvärderas innan medicinsk avslutad behandling.

Problematik:
Ortotons påverkan på allergin?

Tidigare konstaterat hjärtproblem

Ska hunden genomgå CT eller MRi bör hjärtat kontrolleras och följas upp INNAN sedering m.m

Ber matte kontakta sin veterinär som behandlar Otto idag och fråga om hon kan sätta in ortoton och utan att det stör allergin?

Om Otto sätts på ortoton vill jag objektivt följa upp resultatet på hundens smärtbehandling 2-3 dagar innan avslutad behandling. 

Matte ska prata med sin veterinär idag och så går vi vidare utefter hennes förslag.

//SR

Otto fick med andra ord goda besked idag, nu håller vi tummarna i 3 v till!  

Jag har fått mail från Stefan på Redog. Han har sett bilderna från Ottos röntgenpålåtar men han kan inte uttala sig angående hur Ottos framtid ser ut utan att klämma igenom Otto och se hur han mår. Därför bokade jag en tid i morgon kl 11 hos honom i Västerås. I morgon får vi även besked från veterinärerna angående hur framtiden ser ut...

Jag åkte in akut igår med Otto till veterinären i Kumla.

Han hade under 40 minuter haft nervryckningar i buken och fram emot bröstkorgen, haft svårt att slappna av och ville inte lägga annat än rakt ned. Ville först ge honom smärtstillande och nervmedicin och åka in på morgonen, för min veterinär känner honom bäst. Men efter en stund bestämde jag mig för att ändå åka in, jag ville få ett svar, det skulle nog vara lättast om han var i sitt sämsta skick för att de skulle kunna se och förstå. Åkt in med Gabapentin och Prednisolon, smärtstillandet var alltså redan intaget.

Jag åker dit. De låter mig vänta 5 minuter innan en sköterska kommer och tar emot oss, ganska stressad, liksom hon var när vi pratat i telefon. Jag säger hans symptom, hur han reagerar och vad hans smärta är på en skala samt vad han går på för medicin. Jag kräver sen att han ska få ta röntgenbilder, även om veterinären inte sett honom än. Sagt och gjort gjorde vi det. Fyra bilder togs det, två på sidan och två på rygg, dessa ser ni ovan. Otto har tidigare tagit bilder på på ryggen, december 2013 och november 2015. Sist konstaterades spondylos, därav vår rehab hos Analysen samt besök till Redog, Stefan. Grabben har sedan dess kämpat på och fick för 1,5 vecka sedan en allmänundersökning där Sandra på Sellvens kollade igenom honom, han var fin förutom en svamphärja i örat som behandlades. För 5 dagar sedan var Otto på rehab där det konstaterades att han var väldigt fin, en supersvag reaktion ovanför bröstryggen men annars riktigt fin. Genom samråd så bestämdes att han skulle vila från rehab men återkomma i november men då på en koll hos Stefan i Västerås.

Igår konstaterades det att Ottos främre kotor har växt ihop, likaså två kotor längre bak mot svansen. Dessa visste jag om sen tidigare, det är dessa vi behandlat. Men hon sa även att han hade spondylos över mittenpartiet över ryggen. Detta var nytt. Jag fick en hård klump i magen, jag bara visste att detta inte var bra, alls. Efter samråd fick han morfin: metadon. Jag fick med mig bilder på en cd-skiva och for hem, panikgråtandes i mina föräldrars famnar. Jag ville inte ha ett utlåtande av den veterinären, hon var från början nonchalant och djursköterskan var så stressad och uppe i varv att jag hela tiden fick lugna henne för att inte stressa upp Otto. Skulle han blivit stressad skulle han behövt lugnande för att kunna ta röntgen, men både han och jag fokuserade på varandra och behöll oss lugna igenom hela röntgen. Många, många, många tårar föll igår när jag klev ut från eterinärstationen. Många , många panikgråt. Några visade sitt stöd, en släkting inte; vilket visade sig i ett okänsligt sms. Detta gjorde mig mig arg, förtvivlad, ledsen och känslan av att bli totalt överkörd. En, en person menar att den vet vad som är bäst för Otto. Trots att hon inte har en aning om hur han mår, hur jag mår eller vad som sker i våra liv - för hon har aldrig frågat, hon har bara hört små delar och sedan antagit. Ingen bör göra det, anta. Jag har haft ständig kontakt med veterinär i 5 år med Otto, frågat om jag är egoistisk, om jag måste fatta ett beslut. Men jag har blivit blivit skrattad åt av veterinärer "Men nej Bea, du BRYR dig, han kommer blir bra... Otto har en omhändertagande matte som gör allt i sin maktf för att få honom smärtfri och ge honom ett värdigt liv". Jag skulle aldrig pressa honom för min skull. Men jag har gett mig fan på att han ska få den bästa behandlingen, bästa omhändertagandet - oavsett pris. Han är allt jag har. Det jag älskar mest av allt. Jag kan jämföra honom med barn, för han är kanske det närmaste barn jag kommer. Jag vet att om han vore en människa, min son, skulle INGEN ifrågasätta att jag kämpar, att vi kämpar. Jag har alltid velat behandla Otto, oavsett vad det varit, men jag har alltid frågat veterinärer om det är värt det i slutändan, eller om vi kämpar mot en ovärdig framtid - men jag har alltid fått ett nej, det är snart bra igen. 

Idag har jag varit i kontakt med Kumla djursjukhus igen, de har mailat bilder över till Redog där Stefan ska få titta på bilderna och höra av sig till mig angående Ottos framtid. Jag har även åkt iväg till mina två ordinarie veterinärer, Sandra och Ingrid på Sellvens, för att höra deras tankar om hans framtid. Då Ingrid är ledig får jag inte svar försen på torsdag, men från Stefan desto tidigare förhoppningsvis. Stefans röst väger tyngst, han ser detta varje dag, han vet om det är värt att kämpa - om det är värt det i slutändan. 

Jag ber inte er att fatta ett beslut åt mig, det har jag redan tre personer som håller på att göra. Jag ber er att visa kärlek, omtanke och respekt - för det är det enda vi behöver i detta nu.